Sverige inleder årets VM-spel på söndag, den 27 januari, mot Finland i Vänersborg. Men innan det är dags för avslag i Arena Vänersborg låt oss minnas det datum som föregår VM-premiären med en berättelse – ingen saga – verklighet från flydda tider.

 

Så här var det:

Den 26 januari är ett datum som för evigt är inskrivet i den svenska bandyhistorien. Den dagen 1952, det var en lördag, precis som i år, inträffade något helt osannolikt. En centerhalv från Bollnäs bandylag, som skulle spela i allsvenskan mot Hammarby på Stadion dan därpå, fick då uppträda i landets enda radiokanal. I programmet Karusellen, som trollband det svenska folket på lördagskvällarna, gavs bandyspelaren tillfälle att framföra en sång. Programledare var den legendariske Lennart Hyland, spelarens namn var Gösta Nordgren, han kallades Snoddas, och sången han framförde hette ”Flottarkärlek”, skriven av Hugo Lindh. Det blev en hejdundrande succé. Hans framträdande möttes av stormande bifall från publiken i Karlaplansstudion i Stockholm, varifrån programmet sändes.

 

I de svenska stugorna var inte ett öga torrt efter Snoddas känslosamma sång. Floder av glädjetårar rann ut i den kalla vinternatten. Den jordnära killen gick hem (nästan) överallt. Hans bakgrund var som tagen ur en veckotidningsnovell. Han jobbade som flottare, trivdes bäst med att fiska efter Ljusnans stränder och bodde gärna i en koja i skogen. Att spendera mer än två kronor i veckan tyckte han var en lyx. Dessutom gillade han att spela bandy. Han övade upp sin skridskoåkning på Hälsinglands tjärnar och 1951 hade han blivit svensk mästare med Bollnäs (3–2 mot Örebro i finalen).

 

Succé i Karusellen och på Stadion

Dan efter succén i Karusellen ringlade köerna långa utanför Stadionborgen. När matchen mot Hammarby började hade hela 7 256 åskådare löst entré. De flesta kom till Stadion för att se ”Snoddas”. Bollnäs vann med 3–2 och ”Snoddas” var en svårpasserad stopper.

Men nu började en ny tillvaro för den enkle killen från Hälsingland. Den bandyfrälste sportjournalisten Torsten Adenby blev hans manager, en närmast okänd befattning i dåtidens Sverige. Turnéer bokades in, ”Snoddas” åkte runt och sjöng från norr till söder, men han övergav aldrig bandyn. Han förstod väl aldrig riktigt sin egen storhet. Han gillade att sjunga och att spela bandy. Det var allt. Fjäsk och finkläder var ingenting för honom. ”Kulorna” rann in, men samtidigt ut lika fort.

Den som tjänade mest på ”fenomenet Snoddas” var inte han själv. Eller Adenby. Det var bandysporten! Jag vill påstå att ”Snoddas” gav bandyn ett ”frispel” på minst 15 år. Det snackades bandy som aldrig förr i de svenska stugorna, och publiksiffrorna ökade under hela 50-talet. En bättre PR-man har aldrig någon idrott haft i Sverige. Varken förr eller senare. ”Snoddas” var bara sig själv. Det räckte.

 

”Flottarkärlek” slog ”Hockeypolkan”

Ishockeyn tog upp kampen med Sven Tumbas ”Hockeypolka”. Men den kunde aldrig konkurrera med ”Flottarkärlek”, som snabbt blev en storschlager. På ett halvår såldes skivan i 250 000 exemplar.

Bandyn har haft många ambassadörer sen ”Snoddas” lämnat isarna  - ”Bempa” Ericsson, Björn Swartswe, ”Dallas” Sedvall, Håkan Sundin, Micke Arvidsson, Ola och Hasse Johansson, Sören Boström, Pelle Fosshaug, Jonas Claesson, Per Hellmyrs, Daniel Andersson. Men ingen har gjort sådana avtryck som ”Snoddas”.

”Snoddas” kom fram i rätt tid. Idrottsutbudet var inte lika stort som i dag. Vintersporterna var äkta och ännu inte förflyttade inomhus. Radion hade bara en kanal och TV fanns inte här i landet. Ännu. Bara på experimentstadiet. Därför kunde ”Snoddas” slå igenom så totalt. I dag hade han försvunnit i det enorma mediautbudet. Bandyn har bara att lyfta på kepsen och tacka ”Snoddas” för all den draghjälp och PR han bidragit med.

 

Glöm inte dagen - den 26 januari var det! 
Gösta ”Snoddas” Nordgren, 1926-81, blev svensk mästare med Bollnäs 1951 och 1956. Han spelade en A- och två B-landskamper.

 

Skribent: Claes-G Bengtsson

 

Vill ni...så hörs vi...